Exercis med spöktåg

Det föredömliga farvälet är färden med ett spöktåg. Den ena
tar plats i vagnen. Den andra väntar på den lilla träperongen.
Brev hinner man inte skriva. Bort kommer man inte. Det finns
inga spontana situationer. Bara en mycket enkel biljett. Den som
rest iväg på rälsen kommer inte att komma undan.
Står du på perrongen kan du titta upp i träden och blunda
lite grann. Ät en strut med något i. En obetydlig stund går, och
där dyker den bortresta upp. Perrongen: är precis den samma.
Vagnen, likaså. Men ansiktet? På vid gavel? Så säg:
Tänk om det hade varit på riktigt. Ge dig nu inte av igen.

Är vagnen tom när den vänder, ställ dig frågan:
Är tivolidirektören feg?
Är han inte feg, går han en midnattstur på spöktågets bana
och finner den bortkomna vid foten av en uppstoppad björn:
Den avresande hade kastat sig ut ur vagnen i mörkret
och beräknat dyka upp om några år på den lilla plattformen,
med ett moln och en bit av breddgraden på sätet.

Spöktågets springande punkt: Innan man reser iväg tar man
inte avsked av någon. Man sörjer inte. Man vänder inte på
huvudet och vinkar. Man vänder inte på huvudet.


*

Brevvän jag ska berätta för dig om intressen.
Det finns en postiljonernas tid när vi sover
och endast postiljonerna är vakna. Föds du
med ett frimärke på tungan får du inte gifta dig bort.
Då är ditt öde att bli en blyg gryningspostiljon man sällan ser.
Ingenting får brevvänner hålla för sig själva.
Förstår du nu varför postiljonerna är så nervösa?
Jag är en nattskiftesarbetare. Det finns alltid en natt
som måste skiftas och så många skiftnycklar som jag har
finns det alltför många dagar överallt. Längtar du vid en
bensinstation kan den fatta eld har du också intressen?