En ung pojke kommer in i den sönderbombade skola som nu fungerar som provisorisk uppsamlingsplats för alla som vill anmäla saknade släktingar eller som vill berätta sina historier. Vi är nu mitt i vad som var Jenins flyktingläger, vilket sedan 1948 fungerar som provisoriskt bostadsområde för femton tusen palestinier deporterade från Haifa och andra näraliggande områden, efter det att den israeliska staten uppstod.
Tålmodiga palestinska tjänstemän skriver namn. Tidigare satt de i den byggnaden som för några dagar sedan var Jenins stadshus. Men den finns inte längre kvar, nästan alla officiella byggnader i Jenin har bombats sönder av Apache-helikoptrar. Pojkens ansikte är täckt med en mask, han bär en brun påse i den ena handen. Med den fria handen tar han av sig sina kirurgiska engångshandskar. Han vill anmäla att det i den lilla påsen finns rester av en människa och han tror att det är Mohammet Toulhan, aktiv i Jihadrörelsen. Fotograferna tar bilder av fyndet och försvinner sedan till andra platser. Påsen ligger kvar under bordet.
Jag frågar Waleed, en av våra guider i lägret, om man kan skicka resterna någonstans, där de kan bekräfta namnen på de döda, identifiera kropparna, men han skakar på huvudet och säger att här känner alla varandra: Vi vet vilka kläder våra vänner hade, vad hade de för kepsar eller mössor, vilken t-shirt de var klädda i, det är palestiniernas DNA-bevis, långtifrån sofistikerade, men de enda som vi har råd med.
Mitt resesällskap, konstnären Cecilia Parsberg, och jag har fått två smala sängar med nya lakan. När vi vaknar och går ut i vardagsrummet vaknar också andra som har delat det improviserade övernattningsstället med oss. På en soffa ligger en indisk obduktionsläkare, på en madrass på golvet vilar en fysikantropolog, ur badrummet kommer en irländsk rättsläkare. De är medlemmar i en organisation som heter Physicians for Peace och de har också varit i Kosovo och Sebrenica och grävt fram lik, tagit prover och konstaterat ålder och kön på de utgrävda kropparna. Nu är de rädda att de kommit försent till Jenin.
Jeninlägrets centrum ligger i ruiner, en grop så stor som tre fotbollsplaner fylld med bråte ersätter det som varit hus, skolor ochbyggnader. Från gropen kommer en sötaktig likstank. Ingen vet med säkerhet hur många döda det finns under husets ruiner. Alla bulldozers som fanns i stadshusets garage har förstörts av den israeliska armén. Jenin är Palestinas egen Ground Zero och kring gropen samlas hundratals människor som åskådare. På platsen finns tibetanska fredsmunkar, svenska parlamentariker, amerikanska aktivister, franska läkare, italienska lärare och japanska filmare. Några har klättrat uppför berget dagen innan, medan israelerna fortfarande hade kvar sin belägring av förläggningen, andra har idag tagit sig in till området med hjälp av gamla taxibilar eller vandrat flera kilometer i terrängen. Klättrande uppför högarna tänker jag att så här måste det ha varit 1936, under det spanska inbördeskriget, när frivilliga kämpar gick längs Pyrineerna för att slåss mot fascismen.
Doktor Rahed har varit instängd på sjukhuset i Jenin tjugo dagar, nästan utan vatten och med väldigt lite mat. Elektricitet försvann efter några dagar, men israelerna lät Röda Korset ta in två generatorer, annars hade de dödas kroppar inte kunnat bevaras. Eftersom soldaterna var kvar i lägret var de själva rädda för epidemier, säger en av de frivilliga sjukvårdsbiträde. De flesta kroppar som nådde sjukhuset var civila offer, kvinnor och barn. Chefen för det palestinska Röda korset, Halvmånen, hade skjutits ihjäl redan under de första dagarna. En annan läkare hade dött i en explosion. Han höll på att transportera en syretank till sjukhuset, men ett krypskytt besköt tanken, som exploderade. Läkaren skrek en hel timme innan han dog, berättade doktor Rahed, men vi vågade inte gå ut och hjälpa honom, krypskyttarna siktade hela tiden på oss. Nu tar sjukhuset hand om nya offer, igår skadades två pojkar av en mina, när de lekte bakom sjukhusets. En av de dem dör medan vi är kvar i Jenin.
Av femton tusen människor som fanns på plats hade fem tusen kvinnor och barn tagit sig ut ur Jenins läger, de har levt i skolor och idrottsplatser. Nu tar de sig långsamt tillbaka in i lägret, hem till sina fördärvade hus där de sitter i ruinerna av vad som varit ett rum. Vi klättrar uppför en trappa som öppnas mot ingenting, bara två väggar av huset är kvar. Där finns en äldre kvinna med mörka ögon och vit huvudduk. Hon är iklädd den typiska arabiska dräkten i ockrafärg.
Hon tilltalar oss på arabiska och vill berätta sin historia om hur hennes hus förstördes, familjens kökskärl skändades, soldaterna slog sönder garderober som fortfarande var obetalda. Hon vill inte fotograferas, hon säger att hon inte har kunnat tvätta sig på tjugo dagar. Sedan låter hon sig bevekas när vi visar våra dammiga kläder, hon är renare än vi. Vi bjuds på mat, delar med flyktingarna av vad som är kvar, vi försöker bidra med något, men alla tittar förolämpat på oss. Vi glömde saker i Jenin som pant för att vi vill kunna komma tillbaka, en klocka, pennor, berättelser, bilder. Vi reser men vi är kvar i Jenin, som på arabiska betyder platsen med de vackra trädgårdarna.
Ana L. Valdés, författare
Cecilia Parsberg, bildkonstnär
