Herman Velazquez arbetade som ställföreträdande fredsdomare för den tredje prefekten, med ansvar för kolonial verksamhet, när han bodde i Spanien. Numera vistas han i Tijuana, i Mexiko, där han sover hela dagarna på tre gamla madrasser i en gränd. När han fortfarande bodde i Spanien fick han till uppgift att bestämma vem som skulle bli provinsguvernör i den nya kolonin Florida. Han valde Jesus Carrote. Carrote var en grym man. En gång dödade han tre handelsmän när han inte fick sin transistorradio att fungera. Egentligen var allt som behövdes nya batterier. Men detta skedde under det koloniala Spanien, och då fanns inga batterier att få tag på. Eller, jovisst, det fanns ju batterier i den brittiska kolonin Virginia. Självklart också i Delaware. Men inte kunde Spanien gå i krig med Storbritannien bara för att Jesus Carrote skulle kunna lyssna på sin station med mjukjazz.
Hur som helst, sån var Carrote. Han dödade männen, eftersom de sålt en radio utan batterier till honom, och sändes alltså till den nya kolonin Florida, till en uppgift som, enligt drottningens uppdrag, krävde ”opartiskhet, rättvisa, klokhet, skärpa och förmåga att förändra dubbelspelet”.
Alla, utom Herman Velazquez, blev förvånade över att Carrote skötte sitt uppdrag mycket vist. Han tjänstgjorde, i trettio år, utan några incidenter, tills han dog (brottandes med ett svin) och begravdes i grund sand. Morgonen därpå sköljdes han upp och begravdes igen i samma sand. Detta pågick i veckor, ända tills guvernörsrådet hörde talas om situationen och klargjorde att begravningar ska ske i djup lera i centrala Florida, där Disneyworld idag ligger, och det är numera där Carrote vilar, under Space Mountain, tros det. Medan Herman Velazquez sover hela dagarna, i en gränd i Tijuana, på tre gamla madrasser.
I närheten av Herman Velazquez gränd ligger el correo, tjurfäktningsarenan. Det var där jag, för många år sedan, såg min första tjurfäktning. Jag blev mycket tagen av att fäktningsringen, liksom åskådarläktaren, är utformad som en perfekt cirkel. Inför åskådarnas synfält blir ingen sektion överlägsen eller underlägsen någon annan. Fokus är riktat på händelserna i ringen. Det förekommer inga ointressanta aktiviteter på läktarna, ingen vågen. Och det spelas hela tiden musik, framförd av musiker på plats, som ackompanjerar händelserna nedanför.
Rörelserna är balettens, eller en underlig Pekingoperas. Varenda linje är precis och graciös. Hastigheten av ett utfall, närheten av kropp mot horn, mantelns svängning, tätheten i en vändning.
Tjuren och matadoren dansar i mitten av arenan. När mannen bjuder sitt bröst mot hornen, verkar det trots allt vara en rättvis kamp. Och ögonblicket för dödandet, när det blänkande bladet svävar högt, innan det rusar nedåt mot hjärtat, är mannen blottad, han måste riskera, annars återstår endast skam och vanheder.
Det var detta offentliga blottande av liv och död, respekten för tjurens värdighet, som fick mig att bestämma mig: Jag måste ta tjurfäktningen till Amerika. Det verkade ironiskt att mer respekt visades för en död tjur i Mexiko, än för de flesta levande människor i Amerika. Kanske, tänkte jag, kan den här historiska ritualen, den gamla tjurfäktningstraditionen, hjälpa oss att förstå vad som är liv och död. Vi är så likgiltiga för död, vi har växt upp med att läsa serier där en man skjuts i första rutan, i andra rutan är han skadad, nästan död, och i rutan efter den är han full av liv igen. Vi ser hundratals, kanske tusentals, dödsfall på våra små och stora skärmar, vi kan fortfarande inte hantera synen av blod, vi svimmar när vi ser en död mus.
Med detta i åtanke bestämde jag mig för att arrangera de första tjurfäktningarna i Amerika.
Om de drog stor publik? Större än i mina vildaste fantasier! I Oklahoma City och i Houston, i Santa Fe och Amarillo, kom åskådarna givetvis i horder. Många av dem var invandrare söderifrån och hade redan tidigare sett det grandiosa spektaklet. Men hur förklaras populariteten i Philadelphia? Och i Dulth? Seattle? Fargo, Milwaukee, Chicago, Ann Arbor, Cedar Rapids?
En magnifik helg i New York City trängdes, under tre kvällar, 150 000 människor på Yankee Stadium för att se Domingo Lopez slita upp sin skjorta och erbjuda sitt nakna bröst till en best, som redan rivit sönder hans byxor och slitit upp ett sår i hans lår (vilket krävde en operation, som Lopez vägrade). Det var vackert. Time Magazine körde en framsida som blott bar texten ”El Toro!”. Newsweek följde upp med det sedan dess berömda ”Olé!”-omslaget, med underrubriken ”Kan tjurfäktningen verkligen rädda Amerika?”.
Det underliga (men inte för mig!) var att i varje stad, där en tjurfäktning hölls, minskades antalet våldsbrott markant. Under treveckorsperioden före tjurfäktningen i Philadelphia begicks 47 mord. Under treveckorsperioden efter tjurfäktningen i Philadelphia begicks bara 9. Och så fortgick det: Akron 11 mot 6, Newark 14 mot 3, Chicago 31 mot 11. Och i New York, under de tio dagarna närmast efter El Toreo de Nueva York, begicks inget. Inte ett. Inte ett enda mord.
”Det får dig typ att liksom respektera livet”, som lille Ricky Clark uttryckte det. Clark var nio år gammal. Han var en av medlemmarna i Silent Violents, ett stort gäng, vars specialitet var att slå ner folk, ta av dem deras skor och sedan sno deras strumpor. Efter att Clark sett tjurfäktningen på Yankee Stadium gick han hem, rotade igenom sina lådor, plockade med sig 467 strumpor i olika storlekar och färger och tog med sig dem till 53 distriktets polisstation. Poliskontapel Grenholm blev mer än imponerad, ja, till och med rörd. ”Har du kvar några strumpor åt dig själv?” frågade han lille Ricky. ”Nej”, svarade Clark. Konstapeln insisterade på att Clark skulle behålla några strumpor till sig själv. Därefter körde han iväg honom och nålade sedan upp Newsweeks ”Olé!”-omslag på väggen bakom sitt skrivbord.
Allting hade troligtvis varit bra och fint om historien hade slutat här. Om folk kort och gott hade nöjt sig med att titta på Domingo Lopez och El Juli, på Miguel Espinosa och de andra stora matadorerna från Mexiko och Spanien. Men folk tycker om att hålla på amerikaner, oavsett vad det är för tilldragelse. Och så kom det en våg av amerikanska tjurfäktare.
Den förste var Don Lundt, en köttlastare från Chicago. Efter att Lundt sett tjurfäktningarna i Wrigley Field bestämde han sig för att själv ge sig in i ringen. I stället för att göra honom till åtlöje skrev lokaltidningarna upp händelsen så att Lundt helt enkelt inte kunde dra sig ur. När tjuren gjorde ett utfall stelnade Lundt till och höll manteln rakt framför sin kropp. Tjuren rusade rakt igenom manteln och in i Lundt som flög i marken och inte var långt från döden. Lundt fick ligga på sjukhus i flera veckor. Tjuren slaktades.
Nu blev tjurfäktning ett bevis för manlighet i Amerika, inte olikt armbrytning eller att titta på sport på TV. Varje helg, över hela landet, stångades intelligenta, normalbyggda män av tjurar. Bäst av dem alla var troligen grönsakshandlare Al ”La Comida” Norris. Han fäktades framgångsrikt med fem tjurar utan att komma till skada. När han fäktades med tjur nummer sex dog han.
Trots allt, det var inte hela världen. Tjurfäktningen kunde ha varit som vilken fluga som helst, varit på tapeten ett tag för att sedan ersättas av annat, om det inte vore för mjölkbonden Joe ”Sexpack” Parker. Han anmälde sig för att fäkta tjurar i St Louis.St Louis Busch Stadium var fylld till sista plats. Sexpack Parker stapplade in i ringen. När tjuren kom i närheten av honom drog Parker fram en 38 kalibrig revolver och sköt. Tjuren föll till marken, död.
Om Parker blev skymfad, hånad eller fängslad för sitt handlande av skamlös feghet? Tvärtom!
”En amerikansk hjälte”, utropade nästa dags Post-Dispatch, med en stor färgbild av Parker och den döda tjuren. New York Times ledare hyllade Parkers amerikaniserande av en gammal spansk ritual. De gav honom också det finurliga namnet ”Sexskott Parker”. Och så fortsatte det. Några av de mer modiga matadorerna gjorde faktiskt några rörelser med manteln innan de avlossade skotten. Andra lät bara tjuren få en kula vid första utfall.
Du kan säkert räkna ut resten på egen hand. Innan tjurfäktningen i Oakland begicks i genomsnitt 8 mord per vecka. Efter tjurfäktningarna, under vilka 18 tjurar sköts till döds, de flesta från kort avstånd, begicks 29 mord. För att inte nämna det stora antalet hundar, katter, får, ödlor och fåglar som dagligen blev skjutna.
Till slut blev de givetvis tvungna att stoppa tjurfäktningarna. Presidenten gjorde sitt berömda ”en plåga har drabbat oss”-tal, och det var i princip det hela. Newsweek gjorde ett omslag med rubriken ”No-lé”, och det hela glömdes.
Jag åker då och då tillbaka till Tijuana, bara för att. Jag sitter i den halvtomma tjurfäktningsarenan, lyssnar på musiken, och drömmer om hur saker kunde ha blivit.
Efter ett sånt besök gick jag förbi Herman Velazquez i hans gränd. Han hade sovit hela eftermiddagen, skrockade till och ropade åt mig: ”Hey gringo! Tjurfäktning i Amerika! En lysande idé, eller hur?” Jag stannade. ”Det kunde ha funkat”, sa jag. ”Det funkade nästan.” ”Ja”, sa han lika mycket till sig själv som till mig. ”Pang pang”, sa han och skrattade, ”pang pang”. Han vände sig om för att sova. ”Pang pang”, sa han och började snarka.
.
