*
Jag har druckit kaffe och lyssnat på Josefine. Hon hann tala om en massa olika saker under den korta stund som vi satt på Vinylcaféet. Hon förklarade hur mycket det finns att vinna för alla, om vi låter pojkar och flickor ha gympa var för sig. Hon talade om vikten av att unga kvinnor under en tid endast umgås med andra kvinnor, eftersom hon menar att det kan vara påfrestande för dem att umgås med män.
Josefine menar att separerandet från män ger kvinnor möjlighet att bygga upp själsförmågor och styrka – en styrka som krävs för att de ska kunna inta en rättmätig plats i samhället.
De verksamheter som tillhandahåller sådana könsliga fristäder som Josefine förespråkar, möts ofta av skepsis. Men samhällets ifrågasättande innebär endast, menar hon, att kvinnor måste kräva ännu mer plats: Kvinnor som tar för sig, som tar plats i det offentliga rummet, uppfattas som hotfulla. Därför måste de provocera fram plats. De måste provocera tills det inte längre uppfattas som en provokation att kvinnor kräver.
Till skillnad från kvinnor har män redan så många arenor, hävdar hon, därför behövs inte fler grupper för endast män. Men om män ändå skulle skapa fler egna grupper, säger hon sig kunna acceptera dessa – om syftet med de manliga grupperna är att motverka de problem som hon menar finns mellan män och kvinnor idag. Josefine accepterar en verksamhet om dess mål överensstämmer med hennes; i stort sett alla metoder tycks hon ställa sig bakom, om syftet med dem rimmar med hennes egna värderingar. Frågan är bara om hennes värderingar, de problem som hon säger sig kunna se, har något med verkligheten att göra.
