MASKERAD Katharina Tollin och Maria Törnqvist ”Att vara är att synas” lyser reklamskyltens slogan. Vad som inte står, men som är underförstått, är att det i vår kultur krävs ett ansikte för att synas och bli till som människa. Att visa ett fotografi föreställande ett ansikte betraktas som tillräckligt för att vi ska ha sett personen. Att däremot visa en annan kroppsdel, ett ben eller en arm, ger inte samma känsla av en första kontakt med människan på bilden. Kraven på synlighet och ett ansikte tycks också gälla i dagens politik. Politik utan ett tydligt ansikte och identitet framstår som näst intill omöjlig i en tid av tilltagande personifiering i form av personval och ökade krav på partiledares karisma. Det tycks finnas en förväntan om att det inre, personen, ska kunna förklara det yttre, den politiska handlingen. Vikten av ett ansikte blev tydlig under protesterna och diskussionerna om EU-toppmötet i Göteborg 01. När det handlar om att förstå och förklara politisk aktivism tycks kravet på ett ansikte fyllas med ett särskilt innehåll. Expressens Per Svensson frågar sig exempelvis retoriskt varför aktivister slog sönder banker och McDonald’s-restauranger, och svarar sig själv: ”Säg det! Jag är inte psykiatriker.” (1) Istället för att placera aktivisternas handlingar i ett större politiskt sammanhang vänds sökljuset inåt mot aktivistens egen personlighet, och därmed avpolitiseras handlingen. Den starka fokuseringen på enskilda personer gör på så sätt att den ideologiska betydelsen negligeras. Men i kontrast till den mediala bild som presenterar aktivisterna som ”egenkära våldsverkare” vilka ”kunnat njuta av att se sina maskerade ansikten toppa nyhetssändningar och tidningar”, (2) kan deras dolda ansikten tolkas som en ovilja inför att låta sig inordnas i ytans politiska spel. Maskeringen kan förstås som en utmaning av dagens föreställning om politik och som ett störande moment i den linje som förväntas gå från insida till handling. Masken gör det svårare både att kontrollera, övervaka och förutse politisk aktivism. Många demonstranter beskriver också maskering som ett konkret skydd från polisens och nazistiska organisationers registrering och repressalier. Men det maskerade ansiktet kan också tolkas som ett skydd på ett mer abstrakt plan. Inom den mexikanska zapatiströrelsen – där alla medlemmar är maskerade – finns exempelvis en tanke om att masken fungerar som ett filter som avlägsnar personliga motiv från ord och handlingar. Zapatisternas maskering innebär en avpersonifiering som placerar det allmänna i fokus genom att avlägsna de särskiljande faktorer som separerar de marginaliserade folken. Masken anses minska betydelsen av vissa gruppspecifika drag såsom kön och etnicitet och förmodas på så sätt kunna förstärka den gemensamma viljan till frihet och rättvisa. Aktivisternas maskering kan på liknande sätt ses som ett ställningstagande där politiken avpersonifieras. Genom att maskera ansiktet och det personliga blir de ett vi eller ett alla, och handlingen, istället för en psykiatrisk diagnos, placeras i fokus. Kanske är det just den ogripbara öppenheten som betraktas som hotfull när den placeras mitt i den så kallat öppna demokratins politiska rum. Det öppna tycks nämligen kräva tydliga gränser mellan olika personer, för att motståndet ska kunna skiljas ut och fästas vid enskilda individer. Att ett ansiktslöst agerande anses som problematiskt och demokratifientligt i sig är dock inte givet. I vissa fall betraktas istället den hemlighetsfulla handlingen som viktig och till och med nödvändig i berättelsen om den öppna demokratin. En sådan handling tar plats bakom ett avskärmat bås med gröna skärmar en söndag i september vart fjärde år. Detta särskilda hemlighetsmakeri tycks så viktigt att valhandlingens anonymitet utgör en förutsättning för att resultatet överhuvudtaget ska betraktas som demokratiskt. Anonymitet i offentlig informationshantering, en hemlig underrättelsetjänst och säkerhetspolis är ytterligare några exempel där hemligheter är allmänt accepterade. Även på ett mer symboliskt plan finns verksamheter där politik bedrivs i skymundan. Ett sådant exempel är den förskjutning av beslutsfattande och insyn som europeiseringen medför. Förflyttningen av politiskt beslutsfattande till Bryssel och en ökad byråkratisering gör det politiska mer dolt för medborgaren, samtidigt som samma riktning sägs kunna förstärka den öppna demokratin. Under händelserna i Göteborg framstod kontrasten mellan den legitima hemligheten och den förmodat farliga med särskilt tydlig ironisk skärpa. Här gömdes EU-parlamentarikernas möten bakom väl skyddade murar, medan motståndet tvingades till öppenhet i det offentliga. Ställd i det ljuset kan maskeringen betraktas som en förvrängd spegelbild av det hemlighetsmakeri som etablerats som nödvändigt för demokratin. En bild som tvingar oss till frågor om gränsdragningens maktbemängda betydelser. I spelet om Göteborg var det dock inte bara aktivister – och i viss mån EU-parlamentariker – som gömde sig bakom en mask. Även poliser täckte sina ansikten bakom hjälmar av vit hårdplast. Men dessa masker var försedda med ett nummer som förmodades fungera avmaskerande. Efter tidigare demonstrationer i Malmö samma år, då polisen kritiserades för grova övertramp och brutaliteter, hårdnade kraven på att polisen skulle avmaskeras. Kritiker såg demokratiska problem i att polisen utförde våldshandlingar utan att kunna identifieras. Därför inträdde från och med 010601 en lag som kräver att varje enskild polis ska ha ett nummer på sin hjälm. Men här tycks avmaskeringen fyllas med andra betydelser än när den avkrävs aktivister och demonstranter. Numreringen kan nämligen tolkas som ett medel för att kunna skilja polisen från våldet, för kopplingen mellan brutalitet och polisen som institution chockar och väcker reaktioner när den verkar i klarhet. Med hjälp av en strategi som skiljer individer från kollektiv kan problemet med poliser som slår också särskiljas från idén om polisen och ämbetet i stort. Det som ytterst hotas är kanske den ömtåliga skiljelinjen mellan att hålla ordning och att utöva våld. Tilliten till vissa grupper – men inte andra – kan endast garanteras genom en åtskillnad mellan ”vi” och ”de”, vilket också gör att det obegripligt våldsamma skiljs från det ordningsbevarande.Men kraven på avmaskering gällde alltså även aktivisterna i Göteborg. Dagens Nyheter visade på allvaret i uppmaningen genom att publicera namn på de aktivister som dömdes i rättegångarna efter EU-toppmötet. Tidningens chefredaktör Hans Bergström skrev i en kommentar att publiceringen var berättigad, just därför att det rörde sig om politik: ”Man kan inte samtidigt agera som ledare i ett politiskt sammanhang och begära anonymitet.” (3) Vänsteraktivisterna jämfördes med de nazister som fick namn och bild uppslagna på de fyra rikstidningarnas framsidor fyra år tidigare. Då var syftet att manifestera att de nazistiska grupperna faktiskt var politiska och därmed ett hot mot demokratin. Men avmaskeringen öppnade också upp för nygamla sätt att hantera den nazistiska rörelsen. Den blev plötsligt en rad ansikten och människor vilkas historier och erfarenheter kunde psykologiseras och ställas inför analyser med personen – och inte problemet med ett i grunden rasistiskt samhälle – i centrum. I och med DN:s publicering kom samma inträdeskrav att gälla även för den utomparlamentariska vänstern och en ny berättelse seglar upp. Säpo hävdar att de kartlagt ”det nya hotet mot demokratin”. Huliganism blir terrorism. Från att ha omtalats i spaltmeter efter spaltmeter som huliganer och obegripliga vandaler blir de maskerade aktivisterna i Göteborg nu politiska. Men bara till priset av att de bekänner färg, blir personer med namn som kan kartläggas. Och så blir det åter ordning i det politiska rummet. Berättelsen om Göteborg har dock förändrats sedan Säpos stolta utrop om ”att hotet är bemästrat”. Huliganer har inte bara blivit terrorister utan nu senast också mer legitimt politiska aktörer. Polisens tidigare hyllade insatser har också ställts inför allt hårdare granskning och kritik. På en punkt tycks dock problembeskrivningen fortfarande giltig. När det gäller de maskerade ansiktenas plats i det demokratiska rummet är både representanter för staten och företrädare för organisationer som ATTAC överens. De kräver, i likhet med den så kallade Göteborgskommittén, att Sverige nu stiftar en lag mot maskering. Körens enstämmighet motiverar, menar vi, en närmare reflektion. Vid sidan av – och mitt i – den entoniga rädslan för maskens koppling till våldsamheter finns bottnar som ytterst säger något om ramarna för den politiska handlingen och det politiska subjektets plats i den svenska demokratin. Vem får vara hemlig i den öppna demokratin och vilka subversiva krafter finns att hitta i det dolda? I tystnaden kring det som tas för givet vilar det som är så välbekant att vi har svårt att få sikte på det. 1 - Per Svensson, ”Katastrofen”, Expressen 0106162 2 - ”Från EU-skepsis till ursinne”, Dagens Nyheter 0106173 3 - Hans Bergström, ”DN och namnpublicering”, Dagens Nyheter 010809 . .