Det är uppenbart att det inte är en väg
som leder fram, lika uppenbart blir det
när jag senare under dagen igen tänker
om ikonerna, om bilderna bakom bilden,
kanske där — som en hemlighet, en kärna,
hjärtestor, finns upplösningen
Det är inte så, det fungerar inte på det viset
Jag är inte ett sigill man kan kasta mot en sten
Jag vet det: ändå skriver jag mig fram genom
det växande aprilgräset, skriver fram den liggande
kroppen där under eken, med händerna och armarna
sammanvävda med den fuktiga jorden,
dess rotsystem och förgreningar
Ja, kasta detta löv ned i vatten
Det går dagar innan jag förstår vad det är
som sker med mig och dikten och hur vi
länkas in i varandra, inte är vi fria


*

Om ditt hjärta sjunger, bit i det   Om din hand skriver, så få bokstäverna
att slå rot, sträcka sina rötter förbi Jerusalem och in i Malmö
Annars, spotta på det!   Spotta på dikten, spotta på det uppdrag
som inte också kräver att uppdragstagaren ska vara ett med sin uppgift!
Skuggan faller över de slingrande handskrivna meningarna   Jag skriver
för hand, för första gången sedan 1996   Jag skulle gärna skriva "Spotta också
på Stig Larsson", men det skulle vara löjligt, och en löjlig person vill
jag inte vara   Trots allt   Det är andra saker vi borde tala om   Du är okränkbar
Du är inte en gnistrande is, inte heller en dolk i en faders rygg   Jag tänker
på dig mer och mer som en sorts värme man inte riktigt kan urskilja och som ändå
genomsyrar hela varelsen   Och sedan är det bara tyst   Dörren ska vara stängd
Nu borde jag konstatera rummet, beskriva det   Det är att göra dikten
en otjänst   Låt den istället vara fri, hägrande   Rummet är också i det i rörelse
"Pyttsan!" — Spotta på Stig Larsson, det är möjligt, men klyschor orkar vi inte med
När jag tänker på henne är det alltid samma scen som återkommer


*

Världen är enkel och kroppen blir ett fäste för dikten
Det är vad som sker   Nu försöker jag återkalla bilderna
Trädet, pojken, blixten av nåd genom skallens hårda ben
skälvande fram också genom dikten — kroppen, nej — jag
sjunger inte om blodet när det brusande störtar förbi genom
kroppens skrymslen   Om det var tänkt att finnas en sång
så hade den spridit sig genom lövkronan: högt ovanför oss,
insmugglad mellan löv och bark, förbi den surrade pärlemorvita
kroppen och jag vet att det motstånd jag bygger upp under dagen
faller i bitar, raseras till sand under natten   Dikten skall inte sjunga,
den skall inte förena eller föra ihop det som är brutet   Dess
enda uppgift är att söndra — länken mellan hand och hjärta,
men den värld som jag kallar Slussplan i tidigt eftermiddagsljus
den värld som nu långsamt sträcker sina rötter förbi er, genom
denna dikt, vars innersta mittpunkt är ett löjligt påstående jag
slängde ur mig en annan eftermiddag: "Hardcore poetry!"
Jo, jag vet — sällsynt dumt, rent av puerilt — men så sade jag
Dikten ska vara hård, konsekvent och den måste avslutas med
att den upplöser sig själv   Vad jag inte tänkte på var att min
stil är biografisk   Jag skulle med andra ord avsluta dikten med
att själv försvinna, möjligtvis lite nonchalant som här, där jag
en sen eftermiddag i oktober går och hämtar min son efter skolan
Problemet är bara att jag återkommer för att säga: nu har det
förflutit mer än sex timmar sedan jag skrev "efter skolan"
Inte påverkar det dikten   Det ser om möjligt bara ännu mer
skrattretande ut — nej, frånvaron av det diktande jaget måste
vara dramatisk: en dörr öppnas plötsligt i den murgrönstäckta
muren, en stol dras ut, ett rep surras, en koffert packas
Ja, jag är ledsen, men den dramatik som ni får hålla till buds med
innefattar dessvärre bara "Jag", "Pojken" och möjligtvis också "Hunden"
även om det ordet, "Hunden", är svårt att hålla i schack i en text
om dikten — hunddikter är en genre som inte gärna kan kallas
Hardcore, inte ens om föremålet är en tysk schäfer


*

Alfabetet är vansinne: en bibel är sjungande
Jag är inte smidd av salt
Jag är i oavbruten rörelse
Det är vad jag kan sätta emot dikternas
ständiga behov av att tala till punkt
Det är klart att också jag tröttnar på
denna envetenhet
Det blir till slut som att umgås med
en surmulen gubbe, nerbäddad under en filt,
vakande i solstolen, augusti och september,
där sitter han och planerar för världsövertagandet


*

Nu spelar det inte längre roll
En människa är inte en dikt där man plötsligt
kan besluta sig för att låta de avslutande raderna
påbörja arbetet och inleda dikten, den tunga dikten
som går över tiden som en arbetshäst
Biografin över min far är kortfattad
Den rymmer bara ett mörker, varje mening
jag skriver lyckas med att radera den föregående,
så att när jag för dagen har skrivit klart
finns där bara en blank sida, ett växande
tomrum, en stark vind