*
Vi för en diskussion om kvinnor och män och deras särdrag. Jag har förstått att Josefine är kvinnoseparatist och förespråkar att det i vissa fall är påkallat att skilja kvinnor och män åt.
Till en början har vi ett ganska starkt konsensus i frågorna vi diskuterar. Vi är överens om att kvinnor och män inte alltid är likadana och att den skillnaden innebär att kvinnor och män bemöts på olika sätt.
Det är vi överens om. Inte heller är det särskilt kontroversiellt när Josefine menar att kvinnor har fördelar av att kunna träffas i kvinnogrupper och prata om känslor och könsroller. Det är rent av så att hon menar att män har mycket att ta igen, att de ligger långt efter, och att hon t.o.m. har upplevt avundsjuka från män när det gäller kvinnors grupper. Jag är övertygad om att Josefine skulle kunna lära mig och andra mycket kring synen på kön, även om jag, precis som Josefine, tror att 70-talsgenerationen och de senare generationerna är betydligt mer reflekterande över könsroller. Även män. Men, trots det, är jag i mitt inre inte riktigt överens med Josefine. Kanske beror det på hennes sätt att inte vilja tala i männens ställe, men ändå gör det. Kanske beror det på att hon i sin vilja att betona viktiga skillnader är lite för duktig på att betona mäns negativa sidor.
Jag får tydligt förklarat för mig att jag inte kan förstå kvinnors situation. Jag är villig att gå med på det, utifrån en separatistisk synvinkel, men vill hävda att även det motsatta gäller: Kvinnor kan inte förstå mäns situation. I vårt samtal finner jag inga belägg för att det är något som Josefine är överens med mig om.
Det som oroar mig mest är hennes inställning till de grupper som män träffas i, att hon menar att dessa inte nödvändigtvis skulle vara bra. Vi talar mycket om syftet med manliga nätverk. Men jag förstår av vår diskussion att det kvinnliga perspektivet är det gällande. Naturligtvis, eftersom det är vad vår diskussion utgår från. Trots det kan jag bli något oroad över att Josefine har svårt att inse att mäns grupper kanske inte ska bedömas av henne. Liksom kvinnliga grupper inte ska bedömas av mig, vilket hon för övrigt mycket tydligt påpekar.
Jag förstår att hon ser mäns grupper som befästande av patriarkatet men frågar mig hur män ska kunna träffas, om de inte ska få lov att träffas i det samhälle som de lever inom.
Jag är tveksam och kluven när jag lämnar vår diskussion på Vinylcaféet. Josefine beskriver ett intressant och mycket viktigt perspektiv. Men jag provoceras av henne. Det kanske har med mig och min inskränkthet att göra; kanske beror min tveksamhet inför Josefines värderingar på att jag är man i en patriarkal struktur med svårigheter att se utanför den. Men jag tror ändå att diskussionen om kön skulle vinna på om den fördes på ett mer nyanserat sätt än vad den gör idag. Att den skulle vinna på om män betraktades som individer, om mäns olikheter fick ta samma plats som kvinnors.
