Efter en kontroversiell dag, på många sätt, jag orkar inte gå in på dem alla,
är det till slut bara mörker kvar.
Så mörkt som det någonsin blir under de här omständigheterna.
I fönstret döda getingar, rutan kladdig av insektsgift. På kudden mörka spår av blod.

Och du med din öppna mun och varma andedräkt som luktar lite surt,
det har du efter mig, den ringlar in i mig och, faktiskt, räddar.
Alltså, det handlar inte om ansvar eller skuld, det får du aldrig tro.
Inte ens när det gått, jag vet inte, säg tjugo, tjugofem år och du kan begripa det här.
Inte ens då.

Bara det att du här och nu har så länge och mycket kvar
och ovetandes tar hand om mig.
Jag finner det anmärkningsvärt, större än Gud, om det inte rent av
är det som är Gud.