V
för bilstöld och
polisen kallade in min kompis
på förhör:
- Är
du taliban?
- Nej, jag är afrikan.
Eftersom
han slutat se på TV
redan långt innan han helgonförklarades
visste han ingenting
om människornas krig
VI
Det är
den tjugofemte
och för lönen
köper jag en vegetarisk pizza
på Verona
och tar med den till vår lokal.
Min kompis
och bröderna
har just blivit klara
med att lägga ut en heltäckningsmatta.
Jag hälsar
med en lätt nickning
och lägger pappkartongen
framför min kompis
där han sitter och undervisar
på några överblivna mattbitar
en blå lotus som slår ut.
Han äter.
Vilket lugn... det lyser!
Kanske har han inte ätit
på flera dygn
men har inte bråttom.
Tanken
går till brahminerna i Indien.
De jobbar inte,
de äter de offergåvor
som frambärs av de Oberörbara.
Mina
läppar rör sig inte
men jag ber:
- O Allah! Ta emot det fast det är litet.
Not:
Det som inger mest smärta
för en Oberörbar
är inte att inte beröras
utan att inte få beröra.
VII
Det är
strax efter midnatt
långt efter stängning
när det händer
i det stora Templet.
Vi väntar
långväga gästar
som lämnat världen
cykelförrådet räcker inte till
Ordföranden
stormar in på kontoret
och lyfter på armarna
som en vålnad på väg att sluka oss.
Han vill
kasta ut oss.
Det här är inget
härbärge för hemlösa.
Min kompis
bara ler
och tänderna blir till en dagg av månskärvor.
Långsamt sjunker Ordförandens
huvud ner mot bröstet.
Jag är
stolt
som när ett mobbat barn
räddas i nöden
av en Jediriddare
med övernaturliga krafter -
VIII
Man kan
inte längre se bensinmacken.
Inte höra motorvägen.
Bara
ett stenkast därifrån;
urskogen, stenbumlingen
och den urgamla stigen.
Tystare än den stumme John Bauer.
De gula
och röda höstlöven
och nu
även de blå
lotusbladen
som för
varje vindpust
dansar några steg till
för att ge sig till känna.
Min kompis
har varit här.
Osedd har han strött ut bladen
ur sin bottenlösa ficka.
Det är
tecknet på
att jag är upptäckt
och att här ska man vända om
för att vara
stadd på den rätta vägen.
Sen,
liksom jag snubblade ut,
snubblar jag åter in i världen.
