Om man skalar bort alltihop runt omkring är det så här det funkar:
Någon håller på med något, eller bara sitter och tittar, eller ligger och sover. Och så kommer någon annan som stannar till och kommenterar. Redan här blir somliga ganska fnittriga.
Sedan plockar man fram själva kaninen. Den som kommer in kan ha haft den bakom ryggen, eller så kan den ha legat ute på golvet hela tiden men att de pekar på den så att den syns.
Och så säger de något som låter som så här:
"Titta en död kanin."
Sen är det liksom kört. Alla bara bryter ihop och garvar!
Det kan vara en massa andra saker som händer samtidigt, någon som hela tiden vinner varukorgar på lotteri eller kanske en harmynt bonntölp, men det är förstås inte det som är kärnan.
Det är ju inte med man skrattar, utan åt eller mot.
LUCKA 2: STEN OCH LISA
Mer specifikt är det personen Lisa som klockan halv åtta på morgonen kommer in till personen Sten för att väcka honom. Annars hinner han inte.
Sten har haft kaninen hos sig i natt igen. Det är som terrorbalans fast mysigare. Det är härligt när den stryker sig mot pungen och innanlåren. Men det händer också att den får tokspel där under täcket och börjar skutta runt som en vansinnig kanin, eventuellt beroende på syrebrist. Då kan den bita till ordentligt där den kommer åt, eller börja kissa och bajsa som en kanin som kissar och bajsar väldigt mycket.
Och så säger alltså Lisa:
"Har du haft kaninen i sängen i natt igen? Fattar du inte att det kan vara farligt?"
Sten sätter sig upp och gnuggar sig i ögonen. Lisa drar undan täcket.
"Herregud. Du har legat ihjäl den. Den är död."
Sten flackar med blicken.
"Sten. Du har dödat kaninen. Å nej."
"Jag kände mig hotad av den. Jag trodde att du hade börjat tycka mer om den än om mig."
Lisa nickar.
"Jag gjorde det ett tag. Men nu när den är död... Jag tycker betydligt sämre om den nu, måste jag erkänna."
Sedan fortsätter det, ganska länge faktiskt. Bland annat blir det stans vrålknull. Fast det är ointressant i detta sammanhang. Det är bara kaninen som räknas. Kaninen!
LUCKA 3: NÄHÄ!
"Herregud. Du har legat ihjäl den."
"Det har jag inte alls det. Den var död från början. Jag skulle bara kela lite."
LUCKA 4: IDENTIFIKATION
Frågan är vem man är och vem man helst vill vara.
Någon måste se kaninliket. Någon annan måste vara där och förklara. Och någon tredje måste själv vara kanin.
Ett "mycket intressant" perspektiv, men mest går det alltså ut på att ha päls och se död ut. Spela pajas men utan att egentligen larva sig.
Lisas plats, där lika gärna Sten skulle kunna befinna sig, är enklast att fylla, i alla fall till en början. Sedan blir det fort tjatigt. Den häpna munnen och det pekande fingret. Fruktansvärt arbetsamt att ta sig vidare.
Sten, den i princip också utbytbare, kan väl säga vad som helst. Men det går inte utan honom. Det går inte.
Och återigen kaninen. Nu är den minsann inte lika gullig längre.
"Jesus! Har du legat ihjäl din kanin?"
"Det är inte min kanin. Det är din kanin.
.
