Vad jag ska bli när jag blir stor: ( en lista )

1. Brandman
2. Göra lumpen
3. Sångerska eller filmstjärna eller Pippi

Tre gånger har vi varit och hälsat på sen vi flyttade, pappa och jag. Mamma och pappa sitter på balkongen och röker och dricker kaffe och min syster och jag leker, olika lekar. Hon visar sina nya leksaker, hon visar sina nya teckningar. Hon visar mig hur långt hennes blonda lockiga hår har blivit. Jag ser ut som en ängel, visst? Jag visar henne grimaser framför badrumsspegeln, jag lär henne nya svärord.

Jag säger: Hora. Arsle.

Hon stirrar på mig, hennes ögon ser större ut än vanligt, inramade av det där gyllene lockiga.

Jag säger: Knulla.

Hon säger efter: Knulla.

Jag nickar. Sen går vi ut på gården och leker. Jag berättar om alla fantastiska äventyr jag varit med om.

Jag: Och sen tog vi hela rådjursfamiljen och lyfte in dom i baksätet och åkte till sjukhuset med dom och doktorn sa att pappa borde få medalj och jag med, för att det gick så snabbt.

Dom första två gångerna har hon varit så avundsjuk så ögonen nästan trillat ur huvudet, men nu här, tredje gången vi hälsar på sen vi flyttat tittar hon bara skeptiskt på mig.

Hon säger: Jag tror inte på dig Isabel. Mamma säger att ni har ett helvete.

Jag ruskar henne hårt. Det svindlar plötsligt i magen, som att åka bergochdalbana. Jag säger: Du ljuger. Mamma ljuger också. Ni kan dra åt helvete med er båda två. Hon bara står där, anstränger sig för att inte börja gråta, ser mig trotsigt rakt i ögonen. Min lilla syster. Jag släpper henne. Jag rycker på axlarna.

Jag säger: Du måste inte tro på mig.

Hon petar med en pinne i gruset, hon tittar inte på mig, hon anstränger sig för att inte titta på mig.

Jag säger: Det kanske är lite svårt att förstå om man bara är fem år.

Nu tvivlar hon lilla syster. Kör ner pinnen djupare i gruset, på ett ställe bara. Gräver djupare och djupare. Små svarta myror kryper upp ur hennes krater, dom irrar åt alla håll men hon bara gräver vidare.

Jag säger: Men du kanske kan följa med någon gång.

Hon slutar gräva och börjar slå efter myrorna. Hon mosar dom mot gräset, hon slickar sig om läpparna. Högt där uppe, på femte våningen, den med en elefant på hissknappen, högt där uppe brakar det till och det låter som om något går sönder. Hon rycker till, eller vi rycker båda till förresten. Jag har inga skor på mig och ett myggbett på tån. Det har nästan slutat klia och är mest bara en röd prick.

Jag säger: Fast då måste vi göra något åt din frisyr. Du ser ju inte klok ut. Så där kan man ju inte se ut om man ska ut på äventyr.

Hon tar in det jag säger. Jag ser på henne att hon inte riktigt tror på mig, men hon vet inte vad hon ska säga, kan inte komma på något att säga. Myrorna har slutat välla ut ur hålet och hon ställer pinnen i det mörka. Som en liten flaggstång. Jag rycker på axlarna.

Jag: Eller så kan du ju sitta här och ruttna bort resten av ditt liv.

Hon skakar på huvudet, lockarna studsar kring ansiktet. Myggbettet slutar klia. Allt känns bara bra just nu. Pappa har en sax i bilen. Ute på parkeringen sitter vi på cykelstället, runt oss små gula lockar, som snokar. Pappa kommer stormande ut genom porten. Nu åker vi ryter han. Mamma syns inte till någonstans. Jag sticker huvudet ut genom bilrutan, jag vinkar med handen full av hennes hår. Jag vet inte att nästa gång vi ses kommer det mesta se ut som vanligt, men ändå, ett helt liv ha gått dessemellan. Det mesta, inte hennes hår förstås, kort som på en pojke, men ändå, som en änglapojke, kerub.

...

Är det inte lustigt med kemikalier? Hur de lite i taget ersätter detaljerna, vad det är att vara människa. Ett minne, alltså. En kunskap till exempel. Minnet av kunskapen finns kvar, men det är också det. Veta att man en gång kunnat men inte minnas hur.

Är det inte kusligt med kemikalier? Vrider åt huvudet ett varv så upp blir ner och ner, det finns inte längre, ner åker på semester, tills efteråt. När upp blir vad det var, och ner kommer hem igen.

Är det inte fantastiskt med kemikalier? Det snurrar och snurrar på så snabbt i huvudet, alltid, i vanliga fall, och sen, ett litet vitt och plötsligt kan allt vara alldeles klart, vitt, uppradat, nystädat, alla tankarna i ett system som fungerar, att allt hänger ihop, att det går att se, att allt hänger ihop, att det som bränner och kliar, att det svalnar och blir stilla, en så hög hastighet att bara essensen återstår, kärnan.

Min syster är nästan ett huvud längre än jag. Det har hon varit länge nu. På Kanarieöarna frågade försäljarna om det var hon som var äldst. Hon skröt för mamma och var så stolt. Retade mig och jag lät henne. På restaurangerna flirtade servitörerna med oss alla tre, men mest med henne, min lilla syster. Hon var bara tretton, hon var längre än både jag och mamma. Hennes hår, solblekt. På kvällen när vi sagt god natt ( min syster och jag sov i ett rum, mamma i ett annat ) väntade jag en halvtimme på att det skulle bli tyst och lugnt. Så att jag kunde smyga ut ner i baren ut på stranddiscot igen, som natten innan. Men jag var för ivrig för hon vaknade min syster, eller hon hann inte somna, hon tände sänglampan och glodde på mig, min hand på dörrhandtaget.

Hon viskade: Vart ska du?

Jag: Ut.

Hon: Jag får följa med, schyssta.

Jag: Nej.

Hon: Jag väcker mamma.

Nere i hotellbaren drack vi gin och tonic ihop för första gången. Min syster grimaserade och jag skrattade åt henne.

Jag: Svälj bara utan att känna efter.

Hon: Jag försöker men det går inte.

Bartendern bjöd på rosa shots för att vi var the most beautiful girls in the bar, han blinkade till min syster, den här gången grimaserade hon inte alls, bara svalde och log mot bartendern.

Jag sa: Men nu får du gå upp igen för jag ska på disco.

Hon: ( såklart ) Jag vill också på disco.

Jag suckade men det var ingen idé. Vi dansade i sanden och drack flera shots, rosa och blå och gröna och det var killar där och män och hög musik och jag tänkte kanske nu är det som om vi var vänner, nästan eller snart och sen satte jag mig ner för att vila och röka en cigarett och ena sekunden var hon där men den andra var hon borta och det snurrade i huvudet och halsen av alla olika färger. Jag vinglade runt där på dansgolvet, in på toaletten men hon var ingenstans och jag mådde illa. Jag gick ner till vattnet, vågorna och kräktes på knä, en liten ordlös bön, tårarna som rann svarta, för att jag spydde, inte grät, och la mig på sidan så jag fick sand i håret och det snurrade lite mindre och såg henne, min lilla syster och bredvid henne med handen på hennes lår eller innanför kjolen bara tjugo meter bort, varför såg jag henne inte förut, nyss, mina fötter, tunga och långsamma i sanden, munnen torr när jag ropade.

Jag: Paola!

Och hon hörde inte eller lyssnade inte.

Jag: Paola!

Och när jag kom närmare såg jag, tårarna på hennes kinder också, han var säkert trettio och hade mustasch och säkert fru och barn också, bredvid henne en liten färgglad sörja, och hans händer på henne och hans blick upp på mig och att jag, med tunga fötter, ändå sparkade honom tillräckligt hårt för att han inte skulle vilja sparka tillbaka, hans ögon, svarta, och sen ett litet leende.

Han sa: I was only helping your friend.

Jag: Don´t touch her asshole.

Han: Oh, you are sisters?

Och jag tog tag i hennes hand, min systers, och släpade henne med mig där över stranden, vågorna slog in över våra fötter och hon sa inget och inte jag heller och när vi kom hem la vi oss bara i sängen, klädde inte av oss eller gick på toa eller någonting. Nästa morgon när vi åt frukost och mamma hämtade mera kaffe sköt jag åt henne två alvedon över bordet.

Jag sa: Ta dom så känns det bättre.

Hon: Tack.

Vi: ( samtidigt ) Säg inget till mamma.

Vi skrattade fortfarande när mamma kom tillbaks men när hon frågade vad det var skakade vi bara våra huvuden.

Vi bara: Ingenting.