Det dånar ned vatten i badkaret. När det tystnar tvärt blir
jag tråkig av att det är så tyst och varmt, jag hör bara svagt
hur George plockar i ordning i köket. Men när det håller på
att tappas i, när jag samlar ihop de saker som behövs,
står och ser ytan stiga och det är snart dags att ta av mig
kläderna. Kanske minns jag hur jag som fjortonåring piffade upp
stunden, då jag försökte somna, med att tänka mig flickor
som klädde av sig. Deras tröjor med muddar. Jag minns att
jag fastnade på just det där med hur de tog av sig tröjorna,
jag kom oftast inte längre och sedan provar mig ned i vattnet.


*

Flickorna som kom ut ur huset var mycket
modigare än vi, de lånade våra ärtrör och sköt iväg
ärtor efter bilarna när de åkt förbi. Jag minns hur
en av dem andades in ett djupt andetag och skulle
just skjuta iväg en hård skur mot en bil som ännu
inte hade åkt förbi och fortfarande var på tryggt
avstånd, eller hon skulle skjuta på den precis
när den passerade, rakt på sidorutan vid baksätet.
Bara från en halvmeters avstånd och sen skulle hon
springa in i huset, eller vad vet jag, hon tänkte väl inte
alls på det. Föraren hade tvärnitat och vevat ned
rutan. Sagt något hotfullt, så där onödigt hårt, som
är typiskt för menlösa människor. Jag minns hur
hon, tjejen, sänkte ärtröret och brast ut i ett gapflabb,
Hon böjde sig ned medan ärtorna sprutade ur munnen.