|
|
||
|
"'Jag vet inte så mycket om vem jag är. Jag vet i alla fall inte hur det enkelt skulle kunna formuleras. Det är samma sak med dikterna: jag tror att man som diktare delvis är blind för sin egen diktning. Dessutom är det enklare för mig att skriva än att tala.' Så värjer sig finlandssvenska poeten Catharina Gripenberg när Jenny Rosengren i tidskriften Fabriks senaste nummer vill att hon ska gå in närmare på hur och när och varför hon skriver.
Ändå får man veta en del om hennes sex spirituella farbröder, om en skrivarkurs i Jakobstad, om att hon snarare skriver ur en sorts sorg än är sådär lekfull som hon anses. Men det är först när jag läser hennes dikter, som de oförlikneliga om Hagar Olsson och Gagarin, som hennes egna livsomständigheter egentligen intresserar mig. En fascination och en gåta uppstår – hur kan hon? Kan hennes särskilda brahet nånsin förklaras?
Likadant är det med de andra intervjuade poeterna Johannes Anyuru och Pär Hansson. Deras tankar om uppväxten i Växjö eller fisketurers inverkan kan verka som famlande efterhandskonstruktioner. Men de avmystifierar också diktandets hantverk.
Författarintervjuer ger ju sällan vad man hoppas, men Fabriks ogarderade samtal med de tre poeterna fungerar faktiskt som de är tänkta: tillsammans med några verkligt fina urval ur de hittills publicerade verken som ingångar och introduktioner till unika författarskap som just nu blir till." Pia Bergström, Aftonbladet, 100622 "I senaste numret av tidskriften Fabrik säger poeten Catharina Gripenberg att hon 'upplever livet som oläsligt' – är det då inte rimligt att arbeta med en dikt som också i någon mening är just oläslig? Jag menar helt enkelt att det där 'gestaltandet' kan gå till på många olika sätt. Och att dikten, inte läsaren, ska få lov att diktera dess premisser. Ibland kommer jag att tänka på barndomens plötsliga insikt: Vad betyder egentligen 'vad betyder'? Jo, det betyder att språket finns där innan oss. Att det ser ut som det gör, bara, och att vi använder oss av det, så gott det går. Om man då tänker sig språket som skapare av en verklighet, och inte bara som förmedlande, då får också dikten en annan och vidare funktion. Man skulle kunna kalla det språkmaterialism, men för mig är det bara ett ganska banalt konstaterande. Erfarenhet är med andra ord inte något som föregår dikten, som finns där utanför. Det är också i dikten den blir till. Det är ju det som är så fantastiskt." Jenny Högström, Helsingborgs dagblad. 100618 "Tidskriften Fabrik är en av de kulturaktörer som inte bryr sig om att de är hopplöst svårplacerade i bokaffärerna och i tidskrifternas recensioner. Fabrik brukar innehålla både text och bild. De har tidigare introducerat flera svenska konstnärer och författare för mig. Till exempel var det i Fabrik som jag första gången stötte på Ragnar Persson. Det rör sig inte om en tidskrift i den bemärkelsen att den kommer regelbundet och ser likadant ut, nummer efter nummer. Istället har Fabrik kommit i skepnad av fotografimapp för sex stora ark ena gången och i diverse typer av inbundna böcker andra gånger. Senaste numret – Kung fu – är enbart textbaserat och behandlar poesi, genom intervjuer med och utdrag ur Johannes Anyurus, Pär Hanssons och Catharina Gripenbergs diktsamlingar samt nyskrivet om och till dessa tre poeter från bland andra Johannes Heldén och Ann Jäderlund. Pär Hanssons dikt 'Björkar' är en skildring av hur ett äldre par stämmer kommunen efter att några björkar på deras gård har fälts utan deras lov. Händelsen är betraktad via teve. Ann Jäderlund delar upp, bryter av och lägger till 'Björkar' på ett sätt som gör att man funderar på vem som säger vad och vad som är typiskt Hanssonskt och typiskt Jäderlundskt. Det igenkännande kursiverade typsnittet, får mig att läsa det Jäderlundskt men med Hanssons ordval och ämne. Jag bläddrar fram och tillbaka och jämför och läser igen. Johannes Heldén skriver en dikt som fungerar som ingång till Johannes Anyurus dikter. Det kan man naturligtvis inte. Ändå bläddrar man tillbaka till intervjun med Anyuru och de små sammanfattningarna som inleder utdragen ur Anyurus diktsamlingar som också finns med i Kung fu och konstaterar att Heldén faktiskt kommer ganska nära: träd, rökmoln och en skara människor, betraktade lite uppifrån, i en vinkel från ett inrökt rum på Hisingen. Catharina Gripenberg blir föremål för en pogo-pedagogisk experimentell granskning av Anna Hallberg. Kung fu är en vackert naket inbunden bok, utan pärm. De tre stora intervjuerna, som jag ser som de viktigaste i boken, är gjorda av Fabriks redaktörer Jenny Rosengren och Sara Gunn. Det är djupa intervjuer som behandlar skrivande och språk men också ursprung och inspiration. När Hansson, Anyuru och Gripenberg kommer med nya diktsamlingar kommer jag att gå tillbaka och bläddra i intervjuerna i Kung fu." Jerker Kaj, Nya upplagan, 100617 "Nej, det handlar inte om kicksparkar och flygande kampsportare. Kung fu betyder helt enkelt skicklighet genom hårt arbete, och när tidskriften Fabrik sammanställt ett litteraturnummer under den titeln ligger fokus på det poetiska skrivandet som arbetsprocess. Utgåvan har bunden rygg men inga pärmar, omslaget liknar ett vanligt försättsblad, som för att också med formen illustrera det pågående, oavslutade, under arbete. Tre poeter har följts under ett års tid med allt vad det innebär av manusfunderingar, utkast och omarbetningar. Bland nya och gamla dikter och litterära metakommentarer från kollegor, bjuder tidskriften på ovanligt djuplodande och perspektivrika intervjuer. Särskilt fängslas jag av samtalet med Johannes Anyuru – det är inte ofta en svensk författare tar ut åsiktssvängarna på det här viset. 'Nästan allting är dåligt', lyder hans dom över svensk poesi. Och då räknar han även in sig själv. Fastän han slänger in en brasklapp om att han visst kan gilla språkmaterialism och OEI, irriterar han sig på att samtidspoeterna inte anstränger sig mer, utan bara slänger ihop en bok. För honom själv är skrivandet på liv och död, eller åtminstone på verkligt allvar. Drivkraften är klassvrede och de bästa dikterna har han skrivit när allt är kaos. Snarast motsatt inställning har Pär Hansson, som jämför skrivandet med fiske: 'en sorts aktiv väntan och uppmärksamhet". Kanske är det en anledning till att hans verk kallats 'vildmarkspoesi' och 'skogshuggardikt' – detta trots att han exempelvis i 'Lavinflaggor' bakade in en mängd diktcitat från kvinnliga 90-talspoeter i ett koncept som väckte frågor om kön, maktperspektiv och originalitet, något som gick kritikerna förbi. Själv skulle han hellre beteckna sin poesi 'frigångardikter'. Catharina Gripenberg spekulerar i om hennes diktning i själva verket är ett försök att hitta tillbaka till den hämningslösa glädjen från lågstadiets friskrivning, häftet man fick skriva i när det blev tid över under en lektion. Ett 'jubelrop' som gjorde henne vimmelkantig av otyglad skrivlycka – läraren däremot avskydde hennes regellösa meningar. Men skrivandet handlar också om att få befinna sig inuti diktens språk och hantera det faktum att tillvaron saknar instruktioner: 'Jag skriver eftersom jag aldrig blir van vid livet. Jag upplever livet som oläsligt'. I en tid när dagstidningarnas författarintervjuer blir alltmer utslätade och intill förväxling lika marknadsföring påminner 'Kung fu' om vilken stimulerande genre det litterära samtalet kan vara." Ann Lingebrandt, Helsingborgs dagblad, 100617 "Det finns många sätt att tala om poesi. Det visar den verkcentrerade litteratur- och konsttidskriften Fabrik när den tar sig an tre poeter i sitt senaste nummer. Catharina Gripenberg, Pär Hansson och Johannes Anyuru medverkar med äldre och nyskrivna dikter – som sedan suffleras av olika röster. Först deras egna, i några intervjuer med redaktörerna Sara Gunn och Jenny Rosengren. Där ger även utfrågarna sin syn på saker. Men poesin får också poetiska svar; Ann Jäderlund och Johannes Heldén blixtbelyser varsin poet i egen poesi." Magnus Bremmer, Svenska Dagbladet, 100512 "I dagarna släpptes ett nytt nummer av Fabrik, Malmötidskriften som alltid känns som en present från en kär vän, en present fylld av överraskningar som man vet att man kommer att tycka om redan innan man har öppnat den. Fabriks senaste nummer, med titeln Fantomen, är inget undantag då den är utformad som ett vikt omslag med sex lösa bilder. Här finns ingen given ordning och likt ett pussel kan man lägga bilderna hur man vill och skapa sin egen berättelse. Men det som skiljer är att man valt att fokusera på en konstnär, i stället för på flera som man annars brukar. Konstnären är Kim Hiorthøy och de sex fotografiska trycken som numret består av kan ses som en fortsättning på hans utställning i en Malmölägenhet i april. Jag känner igen mig från utställningen. I de mörka och grumliga bilderna finns samma känsla av välbekant lågmäldhet och av den där vanligheten som ändå gör dem så ovanliga. De skulle kunna vara ens egna bilder men det finns något i dem som gör dem till just Kim Hiorthøys. Lika tunga av närhet och intensitet som en varm sommarnatt, och precis som i natten är det i bilderna lika nära till ljuset som till mörkret." Karin Westeman, Helsingborgs Dagblad, 090708 "Jag vill sannerligen rekommendera den underbart märkliga tidskriften Fabrik, som nu efter en outhärdligt lång paus återkommer med ett nummer med Kim Hiorthøys foton i en konstfull temamapp. Varken Fabrik eller fotografierna liknar något annat. Ett nödvändigt musikaliskt konstnärskap famnas av en kongenial trycksak." Thomas Millroth, Sound of Music, 090513 "Efter ett långt uppehåll är tidskriften Fabrik äntligen på gång med ett nytt nummer, betitlat Fantomen. Som vanligt ligger fokus på verk och form; i det här numret fotografier av norske konstnären Kim Hiorthøy, hyllad internationellt men lite uppmärksammad i Norden. För att betona att bilderna inte är illustrationer till texter, utan konstverk i sig, är sidorna lösa och kan läsas antingen tillsammans eller var för sig." Sofia Curman, Dagens Nyheter, 090403 "Redaktörerna för tidskriften Fabrik i Malmö har nyligen skapat Sjön, en plattform för artist's books. Även om det var minst några månader sedan själva Fabrik kom ut förblir detta den mest fantastiska tidskrift som finns. I tät konkurrens med Pequod och OEI." Thomas Millroth, ur "Topplista för allt", Metro, 071222 "Många konstnärer arbetar med teckning just nu. Det experimenteras, tänjs på gränser och beprövade metoder används. Trenden är väldigt tydlig bland de yngre, men många etablerade ser också en potential eller ett andhål i mediets möjligheter. MOMA:s utställning 'Drawing Now' från 2002 fungerade sannolikt som en internationell utlösare av andra händelser. I Norden är Louisiana, Liljevalchs och Millesgården några av de institutioner som på senare år tagit teckningen på allvar och givit den en plats som den förtjänar genom välgjorda utställningar. Tidskriften Fabriks senaste antologi 'This Is Know' är ett lysande exempel på denna utveckling där en stor spännvidd av nordiska konstnärer bidragit med en knippe intensiva och starkt personliga teckningar. Jockum Nordströms stora separatutställning 'En pinne i skogen', på Moderna Museet 2005, måste också räknas till viktiga händelser i den samtida teckningskonsten." Nicolas Hansson, Konstperspektiv, 1/07 "Senaste numret av Fabrik, som görs i Göteborg av Sara Gunn och Jenny Rosengren, är vigt åt teckningar. Massor av härliga, fantasieggande, obehagliga, humoristiska, berättande teckningar av nutida nordiska konstnärer/tecknare. This Is Know heter utgåvan, som också fungerar som katalog för utställningen Moderna fabler. I år visas den bland annat på Millesgården i Stockholm och på Karlskrona Museum. Teckning rymmer många sorters uttryck och kan i sin allra enklaste form bestå av tunna streck dragna med blyertspenna, men kan också, som i det här fallet rymma så väldigt många olika tekniker, temperament, berättande och anslag. Att serietecknandet fått ett uppsving har det senaste decenniet visat, men i This Is Know är det inte serien som hålls fram, utan övervägande det konstnärliga tecknandet. Det är kul, uppfriskande och ibland oerhört skickligt. Man blir glad, lika glad som när man inser att måleriet inte alls dog, en tes som många konstanalytiker förfäktade för ett par decennier sedan. Att tecknandet lever, inte minst bland de unga, kan man kanske delvis tacka medie- och programvaruutveckling för, liksom videofilmen som konstart. Men This Is Know visar att teckning på papper, snabbt eller långsamt, åter vitaliserar konsten. Några av de medverkande i This Is Know kunde ses i förra årets Modernautställning, When Am I? Såsom Ann Böttcher, Ola Åstrand och Oskar Korsár. Korsárs teckningar liksom Emma Åkermans tillhör det rikt detaljerade, hela världar att upptäcka i ett enda rum, som i Åkermans fall kan bestå av en trädkoja." Tina Persson, Smålandsposten, 070305 "I Göteborg finns Sara Gunn som tillsammans med Jenny Rosengren gör tidskriften Fabrik. De viger sitt senaste nummer åt tecknare. Utgåvan 'This Is Know' fungerar som katalog för utställningen 'Moderna fabler'. På över 200 lyxigt sprängfyllda sidor väller det bästa av nutida svensk och nordisk teckning fram. Oskar Korsár, Ragnar Persson, Kim Hiorthøy, Sara Eriksson, Coco Moodysson, Lisa Jeannin, Astrid Svangren, Carl Hammoud bara för att nämna några. – De flesta kommentarer vi får handlar om att folk är förvånade över att det finns så mycket teckning. Då är ju det här ändå inte alla tecknare som finns, säger Sara Gunn. Jämfört med till exempel video och måleri som fått väldigt mycket uppmärksamhet, kanske många inte tänker på teckning som ett uttryck trots att det finns överallt i form av exempelvis illustrationer. Varför gillar ni på Fabrik teckning? – Jag tycker om teckning för att det är ett så omedelbart uttryck. Om jag jämför med till exempel fotografi, som är bearbetat på ett annorlunda sätt, utgår tecknandet direkt från handen. Du kan säga att en persons handstil är en sorts teckning. Teckning är ofta väldigt personligt, nära den som har gjort bilden. Vem som helst kan göra den med sin egen kropp, i direkt form och det tror jag också gör bilden lättare för andra att förhålla sig till. Du kan referera till din egen känsla och ditt eget intryck. Du behöver kanske inte samma förförståelse som du ofta kan behöva för att förstå ett konceptuellt eller idébaserat konstverk. Varför tror du att intresset för teckning har blivit så stort? – På den svenska scenen kan en orsak vara att Jockum Nordström har fått så mycket uppmärksamhet. Det kan också hänga ihop med att video har haft ett stort genomslag i konsten, vilket har fört med sig en saknad efter annan sorts berättande. Det är framför allt berättande teckning som har fått ett starkt uppsving. Berättande erbjuder en långsamhet och jag tror att det finns ett generellt behov av både långsamhet och berättande." Malin Holgersson, Fokus, 1/07 "Siden starten i 2003 har Sara Gunn og Jenny Rosengren publisert arbeider av nesten 200 kunstnere, musikere og poeter. This Is Know er deres første bokutgivelse og består av 250 tegninger av 50 kunstnere. Fabrik har vanligvis mye tekst og foto i sine utgivelser, men This Is Know består utelukkende av tegning, selv opphavsinformasjon og titler må man bak i registeret for å finne. Dette er fint, og gjør boken ren og helhetlig. Redaktørene har ønsket å skape et samlende forum for ulike generasjoner, der variasjonen i uttrykk og stemmer kan komme frem, samtidig som håndverket får utgjøre en fellesnevner." Josefine Lyche, Billedkunst, 7/06 "Teckningens starka ställning syns i Fabrik. Treåriga Fabrik är en pigg liten krabat. Växer fort. Senaste numret av den Malmöbaserade tidskriften är 226 sidor tjockt och innehåller hundratalet teckningar av femtiotalet konstnärer – från Lisa Jeannin och Jockum Nordström till Astrid Svangren, Ulf Kihlander, Ola Åstrand, Kim Hiorthøy och Lotta Antonsson. Det började som en katalog till en teckningsutställning och slutade som en antologi över samtida nordisk teckningskonst. Innehållet är omväxlande exakt, extatiskt, exotiskt, extremt och existentiellt, och ger därmed en exceptionell bild av teckningens starka ställning på den samtida konstscenen. Bland mina favoriter finns Sara Erikssons porträtt av unga kvinnor som imiterar djurposer, en absurd bild av identitetsskapandets maskerad, och Emma Åkermans myllrande sagolandskap. Kan man önska sig mer?" Bo Madestrand, Dagens Nyheter, 061204 "Fabrik är en liten, egensinnig konst- och litteraturtidskrift med bas i Malmö. De två redaktörerna, Jenny Rosengren och Sara Gunn, är uppenbarligen måna om att tidskriften inte ska stelna i formen. Istället för att fastna i återkommande avdelningar och utdragna artikelserier är Fabrik i ständig förvandling. Ett nummer kan vara allt från ett sex meter långt, dragspelsveckat blad med poesi och bildkonst till ett två timmar långt P3-program med musik och intervjuer. Ändå har Fabrik en egen, omisskännlig ton som kännetecknas av en öppenhet för det lekfulla och prövande – gärna med nordisk anknytning. På sistone har man framför allt publicerat material av unga svenska, danska och norska författare och konstnärer. Den nordiska lekfullheten återfinns även i det nya, 220 sidor tjocka dubbelnumret med titeln This Is Know. Numret, som också är katalog för utställningen Moderna fabler på Bohusläns konsthall, rymmer teckningar av en lång rad konstnärer. De flesta medverkande är ganska unga (födda på 70-talet), men har ett par utställningar bakom sig. Jockum Nordström utgör det mer etablerade undantaget. En hel del av teckningarna i numret är drömskt absurda, ofta med en mörk underton; Morgan Schagerberg låter ett jetplan genomborra en manstorso, Ann Böttcher avbildar med närmast fotografisk skärpa slokande tyska granar och norska Liv Tandrevold Eriksen har skapat ett stilleben av legobitar och paraplyer – för att nu nämna tre rätt karaktäristiska exempel. Att urvalet till stora delar består av kol- och blyertsteckningar – och inte av mer tidskrävande uttrycksformer – gör att helheten känns spontan och öppen för ögonblickliga infall. Fabrik fungerar framför allt som en god introduktör av nya sammanhang, nya röster. Redaktörerna erbjuder en initierad genväg till de konstnärskap som har kommit en bit på vägen, men som i de flesta fall ännu inte har nått den stora publiken. En bättre introduktion till ny, nordisk konst är svår att hitta." Petter Bengtsson, Smålandsposten, 061114 "Tidskriften Fabrik fortsätter sitt nyskapande konst- och litteraturprojekt. Årets första nummer var ett radioprogram, där bland andra filmregissörerna Miranda July och Lukas Moodysson medverkade. Årets andra nummer är en tjock bok, vilken också fungerar som katalog för utställningen Moderna fabler som visas på Bohusläns konsthall fram till den 19 november. Det är den tecknade bilden som står i fokus; i katalogen hittas utöver de 26 konstnärer som medverkar i Moderna fabler ytterligare 22 namn. Fabrik har i flera av sina senaste nummer riktat ljuset mot nordisk konst i allmänhet och ung norsk konst i synnerhet. Även i detta nya dubbelnummer är många norska konstnärer representerade – bland dessa Kim Hiorthøy, konstnärsduon Yokoland och Magnus Voll Mathiassen – men bland namnen finns också många danska och finska konstnärer. Med sedvanlig fingertoppkänsla har Fabriks redaktörer Sara Gunn och Jenny Rosengren valt intressanta tecknare som tillsammans fyller de 220 sidorna." Annika J Hagström, Helsingborgs Dagblad, 061023 "Äntligen! Tidskriften Fabrik har kommit. Ett alldeles svart nummer kallat 'This Is Know' – kanske betyder det, att 'detta är veta' eller 'detta är nej', man kan inte så noga veta. Titeln står på omslaget, och den är i princip allt man behöver läsa, för numret består istället för text av 224 sidor teckningar. De 48 konstnärerna presenteras även på ett par sidor, de flesta svenska, en del nordiska och ytterligare någon mer avlägsen fågel. Urvalet är hyggligt generationsövergripande, fast mest ganska unga konstnärer. Mörkt och mustigt är det, teckningen mår bra just nu, bättre än på länge. Lite är det som om en fläkt av 70-talet går genom numret, en tid då tecknare som Peter Zennström rörde om i politik och vardagligheter. Men mest är det nu, spretigt, berättande, öppet prövande och sökande. Kul. Numret, i praktiken en liten bok, är samtidigt katalog till teckningsutställningen 'Moderna fabler' (Bohusläns museum t o m 19/11), fast sammanställd helt av redaktionen." Pontus Kyander, Sydsvenska Dagbladet, 061007 "Dagens konstnärer skapar egna utställningsplatser, organisationer och kanaler. Med sina verk bygger de världar och plattformar och tydliggör rum. Annika Eriksson menar att erfarenheterna från just New Reality Mix starkt påverkade henne i riktning mot att skaffa sig kontroll över sitt verk och ta ansvar för hela produktionskedjan. Tendensen går också tillbaka till 1970-talets kvinnorörelse och D.I.Y., do it yourself-hållningen, inom punken. I dag finns många konstnärssammanslutningar som arbetar mer eller mindre fristående från institutionerna. Produktionsenheten och Signal i Malmö; AK 28, Konsthall C, Candyland och Galleri 44 i Stockholm samt Galleri Box, Galleri 54 och Yeans i Göteborg är exempel på rum där konstnärer producerar eller presenterar sig själva. Tidskriften Fabrik, som produceras ideellt av Sara Gunn och Jenny Rosengren, är ett forum för ord och bild som bygger på nätverkande och i själva objektet gestaltar arbetsprocessen. Varje nummer är en artefakt som kan bestå av bilder och texter som sytts samman med sytråd eller, som till ett av deras andra nummer, packats ihop till ett litet paket med snöre runt." Annika Öhrner, ur "Efter postmodernismen: Om möjliga och omöjliga strategier i svensk samtidskonst", Modernautställningens katalog, Moderna Museet, 2006 "I Fabrik medverkar konstnärer, författare och fotografer från hela Norden. Utseendet varierar från gång till gång, ett nummer syddes ihop med tråd och ett annat bestod av lösa papper. Fabrik känns som en levande tidskrift med höga ambitioner. De låter läsarna upptäcka nya former av den nordiska samtiden genom litteratur och konst och har inga annonser för att innehållet inte ska styras. Smått kaotisk på ett kul sätt." Jan Hallman, Sundsvalls Tidning, 060727 "Fabrik säger själva att de förmedlar 'en viktig berättelse i konst och litteratur om nordisk samtid'. Läsare och kritiker är beredda att hålla med. Så här skrev exempelvis DN:s Jonas Thente om debutnumret: 'Fabrik har faktiskt en air av ny generation över sig, om än diskret och utan bullrande förord och braskande egenreklam. Den litar helt enkelt på texternas och skribenternas egna röster. Det gör den alldeles rätt i.' Sex nummer har släppts sedan starten 2003. Det senaste numretkom ut i november och innehåller noveller, teckningar, dikter och fotografier av 35 medverkande från hela Norden. Här finns relativt kända namn som Karin Mamma Andersson, Fia-Stina Sandlund och Vibeke Tandberg, men de flesta är mer okända konstnärer och författare. Utseendet varierar från gång till gång. Ett nummer hade sytts ihop med tråd, ett bestod av lösa pappersark, någon gång har en cd följt med. Trycket är genomgående svartvitt, layouten enklast tänkbara. Mångfalden av bilder och texter ger ett kaleidoskopiskt, lätt kaotiskt intryck, präglat av lekfullhet och rastlös energi. Redaktionen består av två personer, Sara Gunn i Göteborg och Jenny Rosengren i Malmö. Ingen av medarbetarna får betalt, inte heller redaktörerna som försörjer sig med att arbeta på galleri respektive biograf. Fabrik innehåller inte heller några annonser. – Absolut inte, fräser Jenny Rosengren i telefonluren, då hade tidskriften inte kunnat se ut som den gör. Vi vill inte vara beroende av någon på det sättet. Hur skulle tidskriften se ut med en större budget? – Svår fråga. Visst skulle den se annorlunda ut, våra liv skulle se annorlunda ut, vi skulle kunna betala både oss själva och andra. Kanske skulle tidskriften vara ännu snyggare, med bättre tryck och mer färg, men formatet skulle vi nog behålla. Hur distribuerar ni Fabrik? – Framför allt i konsthallar och specialbokhandlar. Vi säljer även mycket via vår hemsida. Har ni någon målgrupp? – Vi tänker inte så, vi gör tidskriften för oss själva och för dem som är med. Vi har ingen bakgrund inom tidskriftsbranschen, utan utgår från vad vi gillar. Fabrik är vårt liv. Det låter stort, men det är så det är. Finns det inte en risk att innehållet blir spretigt med så många medarbetare? – Spretigt är bra. Fabrik kan vara både förvirrande och kaotisk. Men allt går ju genom oss, så på något sätt hänger det ihop ändå. Vi försöker göra varje nummer till ett verk i sig självt, en plats man kan vara på och där vi väljer vilka vi vill vara." Bo Madestrand, Dagens Nyheter, 051220 "Fabrik är egentligen ingen tidskrift. Den är ett konstverk. Fabrik har funnits i två år och hittills har det kommit sex nummer. Det senaste dubbelnumret för tankarna till skolans spiralblock. Man kan bläddra fram vilken sida som helst och den funkar utmärkt som framsida. Det är tjocka blad och redaktörerna Sara Gunn och Jenny Rosengren har gjort ett fantastiskt jobb och fått 35 konstnärer, poeter och författare från Norden med omnejd att medverka. Det är många sidor där poesi, monologer, bilder och teckningar samsas tätt, tätt ihop. Men det blir inte hoptryckt och plottrigt, för nej, kanske låter det som en utarbetad klyscha men i senaste numret finns något för alla. Först bläddrar jag på måfå, hittar plötsligt Nina Hemmingssons serier. Hon tecknar distinkta, starka flickor där dialogen kan vara som följer: – Du är min prinsessa. Du är ett troll. Du är ett litet troll. Mitt lilla jävla troll. – Tack. Sedan bläddrar jag någon sida. Serien fortsätter. – Du hade fel när du kallade mig troll. Jag är ett as. Det stavas a–s. Unga konstnärer blandas med gamla som blandas med kända och mindre kända. Det är helt enkelt sådana som Sara Gunn och Jenny Rosengren gillar och vill samarbeta med." Tuva Klinthäll, Smålandsposten, 051220 "Det
fænomenalt lækre og eksklusive svenske tidsskrift Fabrik skal
opleves med følesansen. Det nyeste nummer er en særlig lækker
pakke, hvor gaverne bare vælter ud. Når det hvide bånds
forsegling løsnes, og papiret pakkes op, viser omslaget sig at være
et billede af Kaspar Bonnén og en billed- og tekstfortælling
af Karin Solberg, med tekster af Kaspar Bonnén, Pedro Carmona-Alvarez
og Kurt Johannessen på den anden side. Inden i pakken er der fotografier,
tegninger og kollager af en række nordiske billedkunstnere. Nogle
i små fortællende serier, nogle med associationer imellem værkerne,
som man selv kan fabulere videre på. Jeg associerer frit fra de mange
tegne- (og skrift)streger hos Bonnén og Astrid Svangren til hårtemaet
i Karin Solbergs lille venindeportræt: det lyse hår friseret
kærligt af den mørkhårede kvinde, mens det mørke
hår sidder fast i væggen eller meget voldeligt trækkes
gennem en dør. Videre til Gunvor Nervold Antonsens poetiske og rumlige
eksperimenterer med broderi, et viltert trådværk projiceret
hen over en kvindekrop eller store gazeruller, hvor tråden i de broderede
ord går deres egne veje og skaber alternative forbindelser. Det giver
en fin stilistisk balance, at den feminine æstetisering af tråd
og hår kan holdes op mod Kurt Johannessens dybt absurde og oven i
købet dokumentarisk inspirerede telefonsamtale med Espen Storstrand
om næsens eget liv og taleevner i forbindelse med næseplaster
til fodboldbrug! Når man i flere timer har været begravet i
detaljer og labyrinter og kraften af en anden verden (om så den er
af næseplaster), kan man vende kortene om og samle et puslespil skabt
af Astrid Svangren, hvis fortælling læses med fingrene og evnen
til at genkende former. Lykkes det, venter udforskningen af endnu et
fortættet og originalt billedunivers." |
|||