Vi åker ut ur stan, han kör bra. Vi svänger av vid Södertälje
och jag tror att vi ska tanka men han kör bara vidare in i
ett bostadsområde. Han stannar bilen. Om det ringer i
telefonen när jag är borta så svarar du bara hallå. Han tittar
på mig och jag nickar och upprepar hallå. En säkerhetsgrej,
förklarar han. Jag tänker inte ens tönt, jag nickar bara igen.

När han kommer tillbaka har han en hund med sig. Den
är svart. Visst är den fin, visst är den? Det är min månad.
Det är mest mina gamla tjejs egentligen. Hon ville så gärna
ha hund. Nu delar vi på den. Jag är allergisk, säger jag.
Jaha, säger han. Då får den vara därbak då. Eller tvärs om,
som du vill.


*

Jag ska inte förklara mig och inte vara snäll och snygg. Ni
ska fatta ändå. Jag ska vara tyst och ni ska förstå mer än
vad jag förstår. Ni ska förstå det där sanna goda som
finns där långt inne. Ni ska hitta det utan att leta och ni
ska berätta för mig. Ni ska berätta för mig hur jävla fint
och bra det är. Och jag ska säga äh, jag vet inte.


*

Var den gul eller
vit, frågar han

Den är alldeles svart och nog den största jag sett. Jag
följer efter. Den sätter sig på en stam. Jag kan gå nära. Nära
ser man att det verkligen är en insekt. Jättestor. Vingarna
hopfällda så att det ser ut som bara en. Sen flyger den
igen. Flax flax flax flax flax, fast mycket fortare.